Helvete på Utøya

Jeg har våknet. Jeg klarer ikke å sove mer. Jeg sitter i stuen. Føler sorg, sinne, lykke, Gud jeg vet ikke hva. Det er for mange følelser. Det er for mange tanker. Jeg er redd. Jeg reagerer på hver minste lyd. Jeg vil nå skrive om hva som skjedde på Utøya. Hva mine øyne så, hva jeg følte, hva jeg gjorde. Ordene kommer rett fra levra, men jeg vil samtidig anonymisere mange navn i respekt for mine venner.

Vi hadde hatt krisemøte i hovedbygget etter eksplosjonene i Oslo. Etter det var det et eget møte for medlemmene fra Akershus og Oslo. Etter møtene befant mange, mange seg rundt og i hovedbygget. Vi trøstet oss med at vi var trygge på en øy. Ingen visste at helvete ville bryte ut hos oss også.

Jeg sto i hovedgangen da panikken brøt ut. Jeg hørte skudd. Jeg så ham skyte. Alle begynte å løpe. Det første tanken var: «Hvorfor skyter politiet på oss? Hva faen?!» Jeg løp inn i lillesalen. Folk løp. Skrek. Jeg var redd. Jeg klarte å komme meg inn på et av rommene bakerst i bygget. Vi var mange der inne. Vi lå på gulvet alle sammen. Vi hørte flere skudd. Ble mer redde. Jeg gråt. Jeg skjønte ingenting. Jeg så bestevennen min gjennom vinduet og lurte på om jeg skulle gå ut for hente ham inn til meg. Jeg rakk det ikke. Jeg så frykten i øynene hans.

Vi ble liggende på gulvet inne i rommet i noen minutter. Vi ble enige om ikke å slippe flere inn i tilfelle morderen kom. Vi hørte flere skudd og bestemte oss for å hoppe ut av vinduet.

Panikken brøt ut blant oss.

Alle inne i rommet hastet seg til vinduet og prøvde å hoppe ut. Jeg var den siste og tenkte: «Jeg er den siste som hopper ut av vinduet. Nå dør jeg. Jeg er sikker, men det er kanskje greit, da vet jeg at de andre er trygge.» Jeg kasket vesken min ut av vinduet. Prøvde å klarte ned, men mistet taket. Jeg landet hardt på venstre del av kroppen. En gutt hjalp meg opp. Vi løp inn i skogen. Jeg så meg rundt. «Er han her? Skyter han mot meg? Ser ham meg?»

En jente hadde brukket ankelen. En annen var hardt skadd. Jeg prøvde å hjelpe litt før jeg fortsatte ned mot vannet. Jeg søkte dekning bak en slags murvegg. Vi var mange.

Jeg ba, ba, ba. Jeg håpet på at Gud så meg. Jeg ringte mamma og sa at det ikke var sikkert vi ville møtes igjen, men at jeg skulle gjøre alt for å klare meg. Jeg sa flere ganger at jeg elsket henne. Jeg hørte frykten i stemmen hennes. Hun gråt. Det gjorde vondt. Jeg sendte tekstmelding til pappa, sa at jeg elsket ham. Jeg sendte tekstmelding til et annet menneske jeg er veldig, veldig glad i. Vi holdt litt kontakt. Jeg sendte tekstmelding til bestevennen min. Han svarte ikke.

Vi hørte flere skudd. Krøp oss sammen. Gjorde alt vi kunne for å holde varmen. Det var så mange tanker. Jeg var så redd. Pappa ringte meg. Jeg gråt, sa at jeg elsket ham. Han sa at han var på vei sammen med broren min for å ta meg imot når jeg kommer over til fastlandet eller de kom til øya. Det var så mange følelser. Så mange tanker. Jeg ba alt jeg kunne. Det gikk en del tid. De andre ringte foreldre etter hvert begynte alle å tekste i frykt for at morderen skulle høre oss. Jeg tenkte på søsteren min som er bortreist. Hvordan jeg skulle fortelle henne hvordan det gikk? Hva som skjedde med meg. Jeg oppdaterte på Twitter og Facebook at jeg foreløpig var i live og at jeg var «trygg». Jeg skrev at jeg ventet på politiet. Folk hoppet ut i vannet, begynte å svømme.

Jeg ble liggende.

Jeg bestemte meg for at hvis han kom, skulle jeg spille død. Jeg skulle ikke løpe eller svømme. Jeg kan ikke beskrive frykten, alle tankene, det jeg følte.

En mann kom. «Jeg er fra politiet.» Jeg ble liggende. Noen skrek tilbake at han måtte bevise det. Jeg husker ikke helt hva ham sa, men morderen begynte å skyte. Han ladet. Skjøt mer. Han skjøt de rundt meg.

Jeg ble liggende. Jeg tenke: «Nå er det over. Han er her. Han tar meg. Nå dør jeg.» Folk skrek. Jeg hørte at andre ble skutt. Andre hoppet ut i vannet. Jeg lå der. Mobilen i hånden. Jeg lå oppå beina til en jente. To andre lå oppå mine bein. Jeg ble liggende. Det tikket inn tekstmeldinger. Mobilen ringte flere ganger. Jeg ble liggende. Jeg spilte død. Jeg lå der i minst en time. Det var helt stille. Jeg vred forsiktig på hodet for å se om jeg kunne se noen levende. Jeg så lik. Jeg så blod. Frykt.

Jeg bestemte meg for å reise meg. Jeg hadde ligget oppå et lik. To lik lå på meg. Jeg hadde englevakt.

Jeg visste ikke om han ville komme tilbake igjen. Jeg hadde ikke mot til å se på alle som hadde ringt og tekstet meg. Jeg hastet ned mot vannet. Tok av meg genseren. Den var stor. Jeg tenkte at det ville bli vanskelig å svømme meg den. Jeg vurderte om jeg skulle ta med meg mobilen eller la den ligge igjen. Jeg puttet den i baklommen og hoppet uti.

Jeg så flere andre ute i vannet. De hadde svømt langt. Jeg så at noen hadde samlet seg rundt en flytende luftbåt eller noe sånt. Det var mange som plukket opp de som svømte utover. Jeg svømte, svømte og svømte mot den luftgreia. Jeg skrek. Gråt. Ble kald. Tenkte på når jeg ville drukne. Det ble tyngre og tyngre. Jeg ba. Jeg fortsatte. Ble sliten i armene. Bestemte meg for å snu meg på ryggen og bare bruke beina for å svømme videre. Jeg sank. Jeg begynte å svømme vanlig igjen.

En liten stund trodde jeg de som hadde samlet seg rundt luftbåten begynte å bevege seg bort. Jeg skrek. Tryglet dem om å vente på meg. Jeg må ha sett syner. Jeg svømte hvert fall noen hundre meter før jeg nådde frem. Vi snakket litt sammen. Fortalte hva vi het, hvor vi kom fra. Når båtene kjørte forbi skrek vi om hjelp, men de plukket opp de andre som bare svømte først. En mann i båt kom til oss. Han kastet ut flere redningsvester. Jeg fikk tak i en. Fikk den på meg. Jeg holdt fast i den lille luftbåten lenge helt til den samme mannen kom tilbake for å plukke oss opp.

Alle kom seg oppi. Han begynte å kjøre mot land. Etter en stund begynte den lille båten hans å ta inn litt vann. Jeg gjorde alt jeg kunne for å få mest mulig vann ut. Jeg brukte en bøtte. Jeg ble sliten. En annen jente i båten tok over.

Vi kom oss til land. Vi fikk tepper. Tårene presset seg på. Jeg gråt mer. En dame klemte meg. Det var så godt. Jeg gråt høyt. Jeg hulket. En mann lånte meg telefonen sin. Jeg ringte pappa: «Jeg lever. Jeg klarte det. Nå er jeg trygg.» Jeg la på. Gråt mer.

Vi måtte gå et lite stykke. Helt ukjente mennesker tok oss inn i bilene sine og kjørte oss til Sundvollen hotell. Jeg løp inn for å se om jeg kunne se bestevennen min. Jeg så ham ikke på noe sted. Jeg så en venninne. Jeg gråt høylytt. Vi klemte hverandre lenge. Det var godt. Jeg gikk rundt, lette etter venner. Hjertet banket. Jeg gråt mer. Jeg registrerte meg hos politiet, så gjennom alle listene. Jeg visste ikke om bestevennen min levde. Jeg så gjennom alle listene. Jeg kunne ikke finne navnet hans noe sted. Jeg var redd. Jeg fikk en dyne. Tok av meg de våte sokkene. Jeg var halvnaken. Fikk en jakke.

Jeg prøvde å summe meg litt. Kontaktet foreldrene mine igjen. Pappa og storebror var på vei for å hente meg. Jeg drakk litt kakao. Satte meg ned. Tenkte. Gråt. Så flere venner. Klemte dem. Gråt. Jeg fikk låne en data. Oppdaterte Facebook og Twitter igjen om at jeg nå var trygg. Jeg var på hotellet i flere timer før familien min kom. Jeg lette etter kjente. Snakket med en prest. Jeg fortalte alt jeg hadde sett. Det var en god samtale. En mann fra Røde Kors så på alle sårene mine. Renset dem.

Tiden gikk.

Jeg var med noen av vennene mine. Alle snakket om det samme. Hvordan vi hadde overlevd. Hva som hadde skjedd. Jeg spurte flere om de hadde sett bestevennen min. Ingen hadde sett ham. Jeg ble redd. Tenkte på at det var min feil fordi vi ikke hadde klart å holde sammen. En venninne fikk nøkkelkort til et hotellrom. Vi satte oss der, så på nyheter. Det var sinne, sorg, så mange følelser. Pappa ringte, de hadde kommet. Jeg tok heisen ned. Løp ut til dem. Klemte storebroren min og pappaen min lenge. Jeg gråt høyt. Broren min gråt også. Det var et godt øyeblikk.

Jeg så en gutt som liknet på bestevennen min. Jeg ropte navnet hans. Han snudde seg. Det var ham. Vi klemte hverandre lenge. Begge gråt, vi spurte hverandre om hvordan vi hadde klart oss. Etter en stund registrerte jeg meg ut og vi kjørte hjem. Noen andre satt på med oss. Bestevennen min ble med meg hjem. Broren hans hadde kommet til meg sammen med sin bestevenn. Det var flere som hadde samlet seg hjemme hos meg. De ville ikke dra hjem før de hadde sett at jeg hadde det bra. Vi snakket litt. Jeg drakk et glass juice. Spiste en yoghurt. Snakket litt mer med mamma og familien min. Jeg ringte bestevenninnen min. Det var en god samtale. Hun sa: «Jeg var ikke sikker på om jeg noen gang ville få denne telefonen.» Tårene presset seg på. Vi snakket litt. Etter det la jeg meg. Klokken var tre. Mamma nektet å la meg sove alene, så vi sov sammen.

Det har gått noen timer siden alt dette skjedde. Jeg er fortsatt i sjokk. Alt har ikke sunket inn. Jeg har sett lik av mine venner. Flere av vennene mine er savnet. Jeg er glad for at jeg kan svømme. Jeg er glad for at jeg lever. For at Gud passet på meg. Det er så mange følelser, så mange tanker. Jeg tenker på alle de pårørende. På alle jeg har mistet. På det helvete som er og var på øya. Sommerens vakreste eventyr er forvandlet til Norges verste mareritt.

Vist 924757 ganger. Følges av 458 personer.

Kommentarer

Viser kommentar 361 til 390 — vis alle 467 kommentarer

Har inte ord! Har bara tårar och en djup smärta i mitt bröst. Ett stort deltagande, till alla berörda. Mina tankar är med er alla.
Elizabeth

Så fruktansvärda händelser ska ingen behöva uthärda. All vår sympati går till alla er som var med i helvetet och till alla föräldrar och ungdomar som inte får hem sina barn och syskon. Vi som inte var där måste vara med på någon av alla manifestationer som ordnas i Norge och Sverige.

Dette er helt forferdelig! Mine tanker går til deg og dine venner og alle de andre på øya! Du er utrolig sterk som deler dette med resten av verden! Jeg kjente ingen på øya, men venner av meg gjorde det, men det er fortsatt grusomt å tenke på. Ønsker deg og dine alt det beste!

Storsorg och stort behov av hopp idag. Vi kan skapa hoppet tillsammans!

Det som har hänt är ofattbart. Mina varmaste tankar går till dig och alla andra som har drabbats av dåden. Tack för att du delar med dig av dina upplevelser, det är otroligt starkt gjort i denna svåra stund.

Det kan vise seg at nidingen til syvende og sist og på en grusom måte har gjort verden en slags tjeneste… For når én mann gjør en så grusom ting, og det slåes opp så bredt over hele verden som det har blitt gjort, så begynner folk med fungerende pannelapper (og det er de aller fleste av oss i menneskeheten) ideologisk å vandre så fort vi kan i den andre retningen… Så la oss håpe at de som ga sine liv på Utøya til syvende og sist ga sine liv for en bedre og mer solidarisk verden. Så blir ikke tapet så meningsløst.

Og dette er noe vi som det norske og internasjonale samfunnet kan bestemme oss for å skape ut av denne tragedien. Tragedien er et faktum. Nå bestemmer vi hva som skal bli resultatet for fremtidige generasjoner og historiebøker.

Din text är så gripande och så verklig. Det går inte att förstå att det finns så sjuka människor runt omkring oss som kan göra något som det som hänt.
I detta läge finns inga landsgränser, vi tänker alla på er som var där, era nära och kära samt de som aldrig fick komma hem igen.

Kan aldrig ens föreställa mig känslan och rädslan hos er som var där och sorgen över dom som mist sitt barn eller sina vänner. Tänker på er och sänder kärlek och ljus och hoppas i mitt hjärta att ni trotts detta kan gå vidare och få ett bra liv ♥

Jag blir så tagen av din berättelse och att du delar med dig av den. Människor runtom i hela världen tänker på er och det hemska som inträffat. Tack för att du har berättat.

Mina tårar rinner när jag läser och försöker ta in vad du och dina vänner har varit med om. Är stolt över att du är så stark och har skrivit ner dina hemska upplevelse, känner stor sorg över dina kamrater som inte får möjlighet att växa upp och föra sin tro på ett demokratisk samhälle vidare. Nu mer än någonssin ska vi kämpa vidare för en mångkulterell värld att leva i.
Finns inga ord som kan beskriva det jag ser över er ofantliga sorg som förlorat vänner, barn, syskon och er grund för trygghet som vi alla har en självklar rätt till.
Sänder många varma kramar, ljus och värme till dig och dina nära och kära och till hela Norge.

Gud vad jag börjar gråta av din berättelse. Tack för att du skrev det här. Jag kan inte förstå hur du känner just nu, men jag är så tacksam över att du är stark nog för att kunna skriva det här blogginlägget. Jag är så glad att du lever! Kärlek från Sverige!

Stakkels, stakkels dig – hvor er det frygteligt, hvor er det grusomt, alt det du og dine venner har været igennem på Utøya. Jeg græder for jer og sender varme tanker og al min sympati til jer og Norge. Jeg håber, du kommer igennem denne frygtelige tid.
Mange kram fra Danmark

To think that such a thing could happen in such a lovely country like Norway. You are a brave girl Prableen, it breaks my heart reading what you had to go through. My sincerest condolences here from Iceland. You are all in our hearts!

Mitt hjärta gråter och mina ögon är fulla av tårar. Jag sänder kärlek och värme till dig, din familj och dina vänner i allt det svåra ni har upplevt. Varm kram.

JAg lider med dig. Ord kan inte beskriva de känslor som dyker upp i mitt huvud när jag läser detta inlägg. Jag önskar dig all lycka och hoppas att du och dina vänner som överlevde får den hjälp ni behöver. Mina tankar går till de som inte överlevde.

Kramar till dig från en som tänker på er.

Många kramar, jag tänker på dig.

Ser gudstjänsten från Oslo och läser din blogg samtidigt som tårarna rinner. Det är en ofattbar händelse och du är stark som orkar dela din upplevelse med oss. Det finns inte ord att beskriva vad jag känner för den människa som utsatt er för detta helvete! Jag tänker på dig och dina vänner som kom levande från detta men gråter också över de som inte klarade sig och för de föräldrar som aldrig fick hem sitt barn levande. Världen är med er i sorgen, jag är med dig i sorgen över det du upplevt och de vänner du förlorat men också i glädjen över att du fick fortsätta ditt liv. Har följt det som hänt på TV hela tiden, har talat med människor över hela världen och alla uttryck sin sorg och sin vrede över det ofattbara men uttrycker också samma känsla som jag har, detta enar oss över hela världen och vi är beslutsamma över att nu måste vi ta kampen för att det goda ska segra, kampen för demokratin, kampen för vår gemensamma framtid. Många kramar från Sverige och Luleå. Jag tänker på dig!

Grusomt. Jeg er glad du og bestevennen din er i god behold. Jeg har selv en venninne som fortsatt er savnet.

Jeg fikk tårer i øynene av å lese den forferdelige historien, jeg skjønner ikke hvordan du i det hele tatt klarer og blogge om det. Jeg tenker på deg, dere! Du er et sterkt menneske som
Klarer å takle det, og skrive om den grusome hendelsen. Jeg selv kjennte noen som var der. Å vet hvem mange er. Jeg skulle ønske jeg kunne gjort noe! Som du sa, du hadde englevakt!

Jeg kjenner deg ikke, men det betyr ikke så mye.. tårene triller når jeg leser beskrivelsen din. det er så forferdelig at dere måtte oppleve dette, at dette har skjedd. Du er sterk som formidler opplevelsene dine. Tenker på og tenner lys for deg og alle du kjenner, alle de sårende, de som har omkommet, de pårørende og alle som påvirkes av dette..

Vil legge ved noen gode ord å ha i en tid som denne:

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

- fra “Til ungdommen” av Nordahl Grieg

Kjære Prableen,
Takk for at du klarte å dele dette med oss. Jeg har oversatt til engelsk og postet oversettelsen på min egen blogg (http://midgetviking.wordpress.com/2011/07/23/hell-on-utoya-an-eyewitness-account/) med lenke tilbake til din original post. Hvis du synes det blir for påtrengende og ønsker at jeg fjerner det så gjør jeg selvsagt det.
Mvh,
Ine Gundersveen

Jeg sørger med deg.
Jeg gråter, raser og skriker i protest mot dette grusomme, forferdelige, ufattelige som har hendt.

Ord blir fattige, og jeg kan ikke beskrive hvor beundringsverdig jeg synes det er at du klarer å sette ord på opplevelsen din.
Vær sterk Prableen.

Sender alle mine varmeste tanker til deg og alle de andre som er berørt etter tragedien.

Jeg mistet en kompis på utøya, og det er helt sykt
Jeg skjønner at det er vanskelig for dere som overlevde, og det er jeg glad for
Men nå når jeg leste din opplevelse begynte jeg gråte og tenkte på hvor skummelt det måtte vært for dere
Jeg kjenner deg ikke, men forde, det må være et hælvete for deg(unnskyld språkbruket )
så jeg Tenner et ly for deg og dine venner

Prableen, tack för din berättelse. Det går nog aldrig att riktigt förstå vad som driver en människa till sådan ondska och hat som fick härja fritt på Utöja i fredags. Må Gud vara med er som drabbades av detta blinda, idiotiska hat – må alla omkomna vila i frid i Guds stora famn, må alla överlevande få kraft att hantera detta outsägliga trauma. Tack igen för att du delade din erfarenhet så vi andra bättre kan förstå vad som hände.

Det är helt fruktansvärt och oförståligt det som hänt dig och dina vänner. Jag har precis varit och delat sorgen på den norske sjömanskirken i Köpenhamn. Alla som var där känner djup sorg och deltagande för det som har hänt er alla på Utöya och i Oslo. Jag är glad at du lever. Ta vara på dig själv och dina vänner. Många tankar till er alla.

Ett täcke av sorg ligger över hela norden. Så många tårar som behöver gråtas, så många krossade familjer. Jag lägger bort min deckare, köper inte något vattengevär till min son. Jag lägger mig under täcket och gråter med er.

Kan det være på tide å forby FrP? Det er ikke uten grunn at dette partiet
tiltrekker de verste elementene i samfunnet.
Siv Jensen, Carl I Hagen og mange andre bør holdes
asvarlige for å tiltrekke seg en drøss med tullinger og nå sist en
uhyrlig massemorder. Alle lederne vil si at det er ikke politikken
deres som er gal. Virkeligheten sier noe annet.
Partiet for uskyldige Bygdetullinger er blitt partiet for
ekstremister.

Thanks, Prableen Kaur.
We expresses its heartfet grief on the
national tragedy perpetrated on the nation.We as part of the
whole community must express our solidarity and oneness
with the people of the country and offer our sincere condolences
to the bereaved families.
Suresh Chandra Shukla, Leder av Indisk-Norsk Informasjons -og kulturforum

Starkt att du orkar dela med dig av allt detta! Men kanske det är bra att prata mycket om vad som hänt…. Mitt hjärta blöder med er alla berörda! Överlevande, anhöriga, poliser, räddningspersonal, alla som drabbats! Det enda jag kan göra är att tänka varma tankar och be om tröst o kraft att orka en minut, en timme i taget!
Vi är alla syskon som behöver varandras kraft o styrka för att orka leva vidare! KRAM

Jeg vil uttrykke min støtte og min beundring for dere sterke unge mennesker.

Jeg blir som alle andre med menneskelige følelser rørt til tårer av din blogg, og håper av hele mitt hjerte at livet snart blir lysere for ale dere som har opplevd dette.

Med mange varme hilsninger

Patrick S

Annonse