Helvete på Utøya

Jeg har våknet. Jeg klarer ikke å sove mer. Jeg sitter i stuen. Føler sorg, sinne, lykke, Gud jeg vet ikke hva. Det er for mange følelser. Det er for mange tanker. Jeg er redd. Jeg reagerer på hver minste lyd. Jeg vil nå skrive om hva som skjedde på Utøya. Hva mine øyne så, hva jeg følte, hva jeg gjorde. Ordene kommer rett fra levra, men jeg vil samtidig anonymisere mange navn i respekt for mine venner.

Vi hadde hatt krisemøte i hovedbygget etter eksplosjonene i Oslo. Etter det var det et eget møte for medlemmene fra Akershus og Oslo. Etter møtene befant mange, mange seg rundt og i hovedbygget. Vi trøstet oss med at vi var trygge på en øy. Ingen visste at helvete ville bryte ut hos oss også.

Jeg sto i hovedgangen da panikken brøt ut. Jeg hørte skudd. Jeg så ham skyte. Alle begynte å løpe. Det første tanken var: «Hvorfor skyter politiet på oss? Hva faen?!» Jeg løp inn i lillesalen. Folk løp. Skrek. Jeg var redd. Jeg klarte å komme meg inn på et av rommene bakerst i bygget. Vi var mange der inne. Vi lå på gulvet alle sammen. Vi hørte flere skudd. Ble mer redde. Jeg gråt. Jeg skjønte ingenting. Jeg så bestevennen min gjennom vinduet og lurte på om jeg skulle gå ut for hente ham inn til meg. Jeg rakk det ikke. Jeg så frykten i øynene hans.

Vi ble liggende på gulvet inne i rommet i noen minutter. Vi ble enige om ikke å slippe flere inn i tilfelle morderen kom. Vi hørte flere skudd og bestemte oss for å hoppe ut av vinduet.

Panikken brøt ut blant oss.

Alle inne i rommet hastet seg til vinduet og prøvde å hoppe ut. Jeg var den siste og tenkte: «Jeg er den siste som hopper ut av vinduet. Nå dør jeg. Jeg er sikker, men det er kanskje greit, da vet jeg at de andre er trygge.» Jeg kasket vesken min ut av vinduet. Prøvde å klarte ned, men mistet taket. Jeg landet hardt på venstre del av kroppen. En gutt hjalp meg opp. Vi løp inn i skogen. Jeg så meg rundt. «Er han her? Skyter han mot meg? Ser ham meg?»

En jente hadde brukket ankelen. En annen var hardt skadd. Jeg prøvde å hjelpe litt før jeg fortsatte ned mot vannet. Jeg søkte dekning bak en slags murvegg. Vi var mange.

Jeg ba, ba, ba. Jeg håpet på at Gud så meg. Jeg ringte mamma og sa at det ikke var sikkert vi ville møtes igjen, men at jeg skulle gjøre alt for å klare meg. Jeg sa flere ganger at jeg elsket henne. Jeg hørte frykten i stemmen hennes. Hun gråt. Det gjorde vondt. Jeg sendte tekstmelding til pappa, sa at jeg elsket ham. Jeg sendte tekstmelding til et annet menneske jeg er veldig, veldig glad i. Vi holdt litt kontakt. Jeg sendte tekstmelding til bestevennen min. Han svarte ikke.

Vi hørte flere skudd. Krøp oss sammen. Gjorde alt vi kunne for å holde varmen. Det var så mange tanker. Jeg var så redd. Pappa ringte meg. Jeg gråt, sa at jeg elsket ham. Han sa at han var på vei sammen med broren min for å ta meg imot når jeg kommer over til fastlandet eller de kom til øya. Det var så mange følelser. Så mange tanker. Jeg ba alt jeg kunne. Det gikk en del tid. De andre ringte foreldre etter hvert begynte alle å tekste i frykt for at morderen skulle høre oss. Jeg tenkte på søsteren min som er bortreist. Hvordan jeg skulle fortelle henne hvordan det gikk? Hva som skjedde med meg. Jeg oppdaterte på Twitter og Facebook at jeg foreløpig var i live og at jeg var «trygg». Jeg skrev at jeg ventet på politiet. Folk hoppet ut i vannet, begynte å svømme.

Jeg ble liggende.

Jeg bestemte meg for at hvis han kom, skulle jeg spille død. Jeg skulle ikke løpe eller svømme. Jeg kan ikke beskrive frykten, alle tankene, det jeg følte.

En mann kom. «Jeg er fra politiet.» Jeg ble liggende. Noen skrek tilbake at han måtte bevise det. Jeg husker ikke helt hva ham sa, men morderen begynte å skyte. Han ladet. Skjøt mer. Han skjøt de rundt meg.

Jeg ble liggende. Jeg tenke: «Nå er det over. Han er her. Han tar meg. Nå dør jeg.» Folk skrek. Jeg hørte at andre ble skutt. Andre hoppet ut i vannet. Jeg lå der. Mobilen i hånden. Jeg lå oppå beina til en jente. To andre lå oppå mine bein. Jeg ble liggende. Det tikket inn tekstmeldinger. Mobilen ringte flere ganger. Jeg ble liggende. Jeg spilte død. Jeg lå der i minst en time. Det var helt stille. Jeg vred forsiktig på hodet for å se om jeg kunne se noen levende. Jeg så lik. Jeg så blod. Frykt.

Jeg bestemte meg for å reise meg. Jeg hadde ligget oppå et lik. To lik lå på meg. Jeg hadde englevakt.

Jeg visste ikke om han ville komme tilbake igjen. Jeg hadde ikke mot til å se på alle som hadde ringt og tekstet meg. Jeg hastet ned mot vannet. Tok av meg genseren. Den var stor. Jeg tenkte at det ville bli vanskelig å svømme meg den. Jeg vurderte om jeg skulle ta med meg mobilen eller la den ligge igjen. Jeg puttet den i baklommen og hoppet uti.

Jeg så flere andre ute i vannet. De hadde svømt langt. Jeg så at noen hadde samlet seg rundt en flytende luftbåt eller noe sånt. Det var mange som plukket opp de som svømte utover. Jeg svømte, svømte og svømte mot den luftgreia. Jeg skrek. Gråt. Ble kald. Tenkte på når jeg ville drukne. Det ble tyngre og tyngre. Jeg ba. Jeg fortsatte. Ble sliten i armene. Bestemte meg for å snu meg på ryggen og bare bruke beina for å svømme videre. Jeg sank. Jeg begynte å svømme vanlig igjen.

En liten stund trodde jeg de som hadde samlet seg rundt luftbåten begynte å bevege seg bort. Jeg skrek. Tryglet dem om å vente på meg. Jeg må ha sett syner. Jeg svømte hvert fall noen hundre meter før jeg nådde frem. Vi snakket litt sammen. Fortalte hva vi het, hvor vi kom fra. Når båtene kjørte forbi skrek vi om hjelp, men de plukket opp de andre som bare svømte først. En mann i båt kom til oss. Han kastet ut flere redningsvester. Jeg fikk tak i en. Fikk den på meg. Jeg holdt fast i den lille luftbåten lenge helt til den samme mannen kom tilbake for å plukke oss opp.

Alle kom seg oppi. Han begynte å kjøre mot land. Etter en stund begynte den lille båten hans å ta inn litt vann. Jeg gjorde alt jeg kunne for å få mest mulig vann ut. Jeg brukte en bøtte. Jeg ble sliten. En annen jente i båten tok over.

Vi kom oss til land. Vi fikk tepper. Tårene presset seg på. Jeg gråt mer. En dame klemte meg. Det var så godt. Jeg gråt høyt. Jeg hulket. En mann lånte meg telefonen sin. Jeg ringte pappa: «Jeg lever. Jeg klarte det. Nå er jeg trygg.» Jeg la på. Gråt mer.

Vi måtte gå et lite stykke. Helt ukjente mennesker tok oss inn i bilene sine og kjørte oss til Sundvollen hotell. Jeg løp inn for å se om jeg kunne se bestevennen min. Jeg så ham ikke på noe sted. Jeg så en venninne. Jeg gråt høylytt. Vi klemte hverandre lenge. Det var godt. Jeg gikk rundt, lette etter venner. Hjertet banket. Jeg gråt mer. Jeg registrerte meg hos politiet, så gjennom alle listene. Jeg visste ikke om bestevennen min levde. Jeg så gjennom alle listene. Jeg kunne ikke finne navnet hans noe sted. Jeg var redd. Jeg fikk en dyne. Tok av meg de våte sokkene. Jeg var halvnaken. Fikk en jakke.

Jeg prøvde å summe meg litt. Kontaktet foreldrene mine igjen. Pappa og storebror var på vei for å hente meg. Jeg drakk litt kakao. Satte meg ned. Tenkte. Gråt. Så flere venner. Klemte dem. Gråt. Jeg fikk låne en data. Oppdaterte Facebook og Twitter igjen om at jeg nå var trygg. Jeg var på hotellet i flere timer før familien min kom. Jeg lette etter kjente. Snakket med en prest. Jeg fortalte alt jeg hadde sett. Det var en god samtale. En mann fra Røde Kors så på alle sårene mine. Renset dem.

Tiden gikk.

Jeg var med noen av vennene mine. Alle snakket om det samme. Hvordan vi hadde overlevd. Hva som hadde skjedd. Jeg spurte flere om de hadde sett bestevennen min. Ingen hadde sett ham. Jeg ble redd. Tenkte på at det var min feil fordi vi ikke hadde klart å holde sammen. En venninne fikk nøkkelkort til et hotellrom. Vi satte oss der, så på nyheter. Det var sinne, sorg, så mange følelser. Pappa ringte, de hadde kommet. Jeg tok heisen ned. Løp ut til dem. Klemte storebroren min og pappaen min lenge. Jeg gråt høyt. Broren min gråt også. Det var et godt øyeblikk.

Jeg så en gutt som liknet på bestevennen min. Jeg ropte navnet hans. Han snudde seg. Det var ham. Vi klemte hverandre lenge. Begge gråt, vi spurte hverandre om hvordan vi hadde klart oss. Etter en stund registrerte jeg meg ut og vi kjørte hjem. Noen andre satt på med oss. Bestevennen min ble med meg hjem. Broren hans hadde kommet til meg sammen med sin bestevenn. Det var flere som hadde samlet seg hjemme hos meg. De ville ikke dra hjem før de hadde sett at jeg hadde det bra. Vi snakket litt. Jeg drakk et glass juice. Spiste en yoghurt. Snakket litt mer med mamma og familien min. Jeg ringte bestevenninnen min. Det var en god samtale. Hun sa: «Jeg var ikke sikker på om jeg noen gang ville få denne telefonen.» Tårene presset seg på. Vi snakket litt. Etter det la jeg meg. Klokken var tre. Mamma nektet å la meg sove alene, så vi sov sammen.

Det har gått noen timer siden alt dette skjedde. Jeg er fortsatt i sjokk. Alt har ikke sunket inn. Jeg har sett lik av mine venner. Flere av vennene mine er savnet. Jeg er glad for at jeg kan svømme. Jeg er glad for at jeg lever. For at Gud passet på meg. Det er så mange følelser, så mange tanker. Jeg tenker på alle de pårørende. På alle jeg har mistet. På det helvete som er og var på øya. Sommerens vakreste eventyr er forvandlet til Norges verste mareritt.

Vist 922863 ganger. Følges av 458 personer.

Kommentarer

Viser kun siste 30 kommentarer — vis alle 467 kommentarer

Mine tårer triller og mitt hjertet brister av sorg. Takk Prableen for at du orket å dele historien din. Må du og de andre i lignende situasjon få all god energi fra universet til å legge dette bak dere og komme dere videre som enda sterkere individer. Lev vel.

Kjære Prableen. Takk Gud du overlevde og viste slik mot. Det var rørende å lese din historie og jeg har grått en del tårer med deg. du er bare et par år eldre en min eldste datter og jeg mener dere har gått på samme skole og spilt håndball i cup. Vi har virkelig følt med alle ofre og du setter et ansikt på hele tragedien.

Tack för att du delar med dig av erfarenheter, tankar och känslor. Otroligt starkt. Ber för er.

kondolere for alle de du har mistet. Det er utrolig hva dere har opplevd. Vi vil aldri kunne fårstå det. Det er veldig rørende at du deler denne grusom stunden du har vert i med oss alle. hele landet er i sorg.Folk er tappet for krefter. Er veldig glad for alle som kom fra dette med livet. Og mange tanker går til alle pårørende venner og ellers alle som er i sorg. Du får ta vere på deg selv. Vi tenker på dere alle.

Hej Prableen,

Det var så oerhørt gripande att läsa din historia (och de andras). Jag brukar annars undvika att läsa liknande saker eftersom jag är känslig och tar allt väldigt hårt (har två små barn). Men detta är ett undantag, jag läser allt jag kommer över för att försöka förstå. Men ju mer jag läser, desto mindre förstår jag. Hur detta kan ske i Norge. Det är något som inte stämmer.Varför fanns det inte polis och vakter på plats, det var ju trots allt en politisk sammankomst? Om det hade vart fler etablerade politiker på plats så hade det säkert funnits mer säkerhetsvakter också. Men det som har hänt har hänt och oskyldiga barn och föräldrar har förlorat sina liv till en sinnessjuk galning. Han säger att han tror han är i krig, men man krigar inte med oskyldiga obeväpnade barn. Jag åker till Utøya imorgon. Förhoppningsvis kommer jag att kanske förstå vad som hänt om jag ser platsen. Men jag kommer aldrig att kunna förlåta.

Waheguru Ji Ka Khalsa, Waheguru Ji Ki Fateh

Prableen phenji
Vennligst ta kontakt med UNITED SIKHS
Vi vil gjerne snakke med deg i forhold til din modige holdning løpet av de siste opprivende hendelsen i Norge.

Det er flott å se en Kaur med så mye styrke vi applauderer deg
vennligst send en epost media-uk@unitedsikhs.org
takk så mye Phenji
ser frem til å høre fra deg

Sun Kaur
UNITED SIKHS
Recognise The Human Race as One

Kjære Prableen

Takk!
Takk for at du er her – og for at du forteller om det helvetet dere har opplevd. Det dere har opplevd er det mest ekstreme utslag av intoleranse og forrakt for menneskeverd som kan oppleves. Vi som ikke var på øya da det skjedde kan ikke forestille oss hvor umenneskelig det må ha vært. Nå sørger vi sammen med de pårørende for vår tapte. Vi ber for våre skadde. Vi gleder oss for hver og en som er i live. Vi tar vare på hverandre. Den viktigste oppgaven demokratiet står ovenfor er å forsikre oss om at det i alle politiske organisasjoner, ja alle type organisasjoner og alle meningsarenaer (Skole/ arbeidsplasser/ familie osv) legges til grunn at alle mennesker har like stor verdi uavhengig av hudfarve, religion, legning, kultur, utseende, politisk mening osv. Det er selve grunnmuren i vårt demokrati. Det dere i AUF så urettferdig og brutalt har blitt påført viser at det er sprekker i denne grunnmuren. De sprekkene må reparares. Det må aldri sprekke igjen. Kjære Prableen. Det er så godt at du er her…

Thank you for sharing this with the world!!!

best wishes for all the people involved in this incredible accident from Nuremberg Germany!

Så många kramar till dig och alla andra att ha upplevad detta. Jag beundrar er mod och förstår fruktan; hoppas att du och alla klarar sig att liva igen. Prableen jag önskar dig allra, allrabästa!
Hälsningar och kramar från Holland, AnneMarie

All kärlek till dig och alla som överlevde och alla de som dog och alla de som sörjer ohyggligt. Jag och familjen och mina vänner känner oss helt lamslagna av vad som hänt. Jag önskar att jag kunnat resa till Norge och hjälpa er på något sätt. Gråter varje dag när jag hör era berättelser. Tack för att du delade med dig. Tack för att du överlevde. Stor kram. Susanna i Skåne, Sverige

Du är så fantastiskt stark. Mängder av styrkekramar från Sverige.

Tack för att du delar med dig. Det är så overkligt och så otroligt hemskt. Vi sänder kärlek och tankar från Sverige

Det finns ingenting som jag kan skriva för att göra det något bättre, men jag vill att du ska veta att du och de andra överlevande har så mycket stöd från världen. Jag förstår fortfarande inte att det har hänt. Du är stark som delar med dig och jag önskar dig all styrka och hopp. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, det finns inte ord längre. Mycket kärlek från Sverige.

Finner inga ord, detta är fruktansvärt.
Du och alla andra är mycket starka och modiga människor, tack för att du delar med dig. Kan inte förstå att någonting sånt här kan hända.. Jag önskar er alla, all lycka i framtiden och må aldrig någonting hemskt hända. Finns ingenting jag kan säga/skriva för att göra det bättre. Men mitt och både min norska och svenska släkt & vänners hjärta går ut för er.
Mycket kärlek, klem!

Utrolig sterk opplevelse! Jeg kan ikke forestille med hvordan du har det nå! Selv har jeg mistet ei under Utøya-tragedien.. Tv’en har stått på 24/7, og jeg har følt med konstant. Jeg har selv et ønske om å lære og utforske politikk, og jeg er gansk så enig i Arbeidrpartiets hovedpunkter/ønsker for landet vårt! Jeg håper å bli med i AUF selv en dag. Ønsker alt godt med deg og dine!

Hei Prableen. Jeg har lagt inn denne bloggosten i en samling av nedtegnelser som er skrevet av dere selv, dere som overlevde. http://www.ninanord.no/2011/07/historier-fra-utoya-overlevende/

Håper det er ok =)

Takk for at du deler, mange som kjenner at det er viktig. Å vite, å huske hva som skjedde.

Takk for din levende beretning fra det grusomme marerittet dere opplevde på Utøya! Vi gråter og raser alle, og vet ikke hva vi skal foreta oss for å forhindre flere slike hendelser. Min inderlige medfølelse med deg og alle andre ofre for denne grufulle ugjerningen! Samtidig føler jeg på dine vegne også en stor takknemlighet for at du berget livet, og for at du fikk hjelpe andre!

Vill sända en text som Mary, en vän till mig skrivit och publicerat på Facebook. Alla ni som var med på Utöja och alla anhöriga, ni är i våra tankar. Kram från Finland:

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN…
Vaknar i tidig morgongryning och tänker på alla dem som inte vill ta emot den nya dagen,
tänker på dem som har en lång natt bakom sig av gastkramande förtvivlan, djupaste mörker och frågor om livet någonsin ska kunna levas igen,
tänker på dem som påbörjat den långa sorgevandringen, den nya dagen i vanmakt och inte vet sig någon levandes råd inför det definitiva, det icke förhandlingsbara,
tänker på dem som tvingas ta emot nya svarta nätter och dagar, eftersom tiden inte vänder åter eller stannar,
tänker på alla dem som idag skriker ut sin nöd och förtvivlan,
tänker på dem som sett framtiden stupa i ett bråddjup, världen rämna, drömmar krossas, bestulna på den man älskar, bestulen på det liv som skulle ha kommit,
tänker på dem som i ett slag förlorat fotfäste och sammanhang, blivit främlingar för sig själva, fått tilliten och tryggheten omkullkastad,
tänker på dem som lever i kaos utan att begripa hur livet kunde få en sådan vändning – grubblar, tänker, talar utan att förstå – du kan inte vara död, det kan inte vara sant att du är död och borta – omöjligt att ta till sig,
tänker på dem som lever i dimma, som hör utan att höra, ser utan att se, förlamade, utan liv, undrande: hur är det möjligt att livet runt om mig pågår som vanligt, att jag gör detta vanliga fastän allt är förändrat och annorlunda?
Tänker på dem som ser sig i spegeln utan att känna igen den förtvivlade, hjälpsökande blicken, ser på sin kropp utan att kunna förstå hur den kan vara hel trots den outhärdliga smärta den rymmer,
tänker på dem som frågar sig gång på gång: är det möjligt att fortsätta leva i detta mörker med denna djävulska smärta, är det möjligt att överleva denna gränslösa sorg, längtan, saknad?
Tänker på dem som känner sig fångna i bottenlös förtvivlan och otröstlig sorg, ingen väg ut, ingen lösning, ingen räddning,
tänker på alla dem vilkas frågor aldrig får ett svar trots alla varför, varför?
Tänker på dem som vet och ändå väntar på att den kära ska komma hem igen, att allt ska bli som vanligt, att allt bara var en mardröm,
tänker på dem som förlorat orienteringen till tid och rum, som lever i ett tomrum där alla dagar flyter ihop i en grå dimma,
tänker på dem som upplever solljusa dagar som ett hån i bjärt kontrast till det kompakta mörkret, den inre kylan,
tänker på alla dem som måste gå igenom dödsskuggans dal, bli du med sorgen, förändras på djupet, aldrig bli densamma igen, påbörja en ny tideräkning: före och efter,
tänker på dem som har ett nytt livsprojekt framför sig – att överleva – lära sig leva på nytt – erövra mening och livsmotivation – återerövra livsglädjen,
tänker på dem som timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år tvingas kämpa för att ta till sig och acceptera: ALDRIG, ALDRIG MER!
Tänker på dem som upplever Gud långt borta och ändå ropar hans namn i sin nöd,
tänker på dem som kommer att möta så många människors rädsla och osäkerhet,
tänker på alla dem som kommer att upptäcka att några människor är mycket mindre än de tidigare trott, andra igen mycket större.
Jag tänker, må de få möta människor som vuxit till i kärlek, har ett levande hjärta och bryr sig, må de få värme, omsorg, stöd och omtanke, må de få närhet, beröring, kramar och kärlek, må de ha vänner som håller och som HÅLLER UT.
Jag tänker, må de ha modet och styrkan att öppet visa sin sorg så att människor kan nå dem med sin omsorg, för bortom ytlighet och fasad, där föds gemenskap, samhörighet och värme.
Jag tänker, må de komma, inte över, inte under sorgen, men igenom den för att komma ut på andra sidan.
Jag tänker, må de inte ge upp, det finns ett liv som stilla, långsamt och säkert växer fram ur den djupaste sorg, liksom maskrosen bryter sig genom asfalt, det finns en inneboende kraft som inte ger sig tillkänna innan vi behöver den.
Jag tänker, må de i sinom tid ha kraft att göra mening av det mest meningslösa.
Jag tänker, må de möta människor som beklagar förlusten inte sorgen, eftersom sorgen är människans sätt att hela sina sår. Och må det finnas många trygga axlar att gråta mot för att nå själens läkning.
Jag tänker, må de vara omgivna av människor som känner till att, när vardagen igen blivit vardag för oss andra och vi tror att det värsta är över, det är då som insikten om den ofattbara förlusten börjar tränga in och den svåraste tiden börjar.
Jag tänker, må de trots allt det ordlöst fruktansvärda kunna känna:
STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN!
Mary A-P

Takk for at du deler din historie, det er helt uvirkelig for meg at dette har skjedd og jeg gråt når jeg leste din historie. Håper du får nattesøvn tilbake, og at du får hjelp til bearbeide det du har vært igennom! Kondolere med de du har mistet. Kondolere til alle dere som har mistet noen. Norge må stå sammen nå og ta vare på hverandre

hilsen Therese

Helt forferdelig !
For en rørene historie ! Gråt og fikk gåsehud av å lese dette ! Du var utrolig heldig !

Kjære Prableen.
Vi var I Italia da denne tragedien skjedde.. Det var så vondt å sitte der nede og ikke få nok informasjon om hva som skjedde hjemme med vårt land og våre venner, naboer og våre landsmenn… Dette føltes ut som noe som kun skjer på film, ikke lille Norge. Vi var i sjokk. Samtidig gikk det nok ikke helt opp for oss. For min mormor på 86, som forøvrig har vært Arbeiderparti -jente i hele sitt liv, tok dette utrolig hardt. Hennes by var blitt rammet av noe slikt var uvirkelig. Tiltross for at vi var helt satt ut forstod vi nok ikke hvor jævlig det var før vi leste blogg innlegget ditt. Noen vil kanskje si at det er litt morbid å få det så “detaljert” men for oss gjorde tragedien enda mer virkelig. Så takk til deg for at du valgte å sette ord på det som skjedde og for at du delte dine følelser med resten av oss.
Er så stolt av å være norsk, spesielt når jeg ser det samholdet som nå trer frem. Mitt håp for fremtiden er at det vil fortsette slik.Og at denne forferdelige hendelsen vil åpne øynene til alle i Norge, og resten av verden, at man skal sette pris på hver dag og enkel tindividet. Mitt mål har alltid vært å vise mine nærmeste at de er viktige, hver dag. Men etter dette føles det enda viktigere å sette pris på hverandre i en hektisk hverdag.
Nok en gang takk til deg for innlegget ditt. Tror at jobben du gjør nå blir enda viktigere, for andre og ikke minst for deg selv.

Grusomt å lese og høre alt dere har sett og opplevd, slikt som ingen mennesker skulle erfare. Dere er unge og kloke, og vi skal stå rundt dere og holde fast i troen på et godt samfunn for alle.

What a horrible thing that happened to you and those other people on the island.

However, I have to take issue with your religious interjections in your story.

You say:
“Jeg hadde englevakt.”
“Jeg er glad for at jeg lever. For at Gud passet på meg.”

I don’t get this religious thinking. By saying that, you are also saying that the people who got killed didn’t have alleged “guardian angels” or some “God” protecting them. Isn’t that enormously self-centered on your part? Do you really believe in a god concept that shields a chosen few and lets the rest be blasted away? Isn’t that like the one or two survivors in a plane crash shouting “Miracle!” on top of the corpses of hundreds of fellow passengers?

You got lucky. That’s it.

What a tasteless and ugly comment of Wim V who never has been in such a dreadful situation, shame on you! It is natural to be happy and grateful to God for ones life and protection.

@Ranveig Frøvik
“What a tasteless and ugly comment of Wim V who never has been in such a dreadful situation”
How would my being in it have changed the reality of the situation?
“shame on you!”
That’s an appeal to emotion, not a counter-argument.
“It is natural to be happy and grateful to God for ones life and protection.”
This is the same kind of thinking I didn’t get in Prableen Kaur’s story. So, she gets protected, but the others didn’t? “It is natural.” Only if you believe it is.

Du husker meg sikkert ikke men jeg og pappa fulgte deg opp til resepsjonen på campingen.

Å, Prableen! Er så sterkt å lese andre sine historier!

Hej Prableen. Jeg er en fersk aufmedlem. Jeg var en av de som mista bestevennen sin på utøya også. Nå ligger jeg her helt følelseløs om jeg skal si det sånn, jeg gråter av historien din og tenker ‘’ herregud så sterk du er! ’’.
Det er kanskje dumt av meg å nevne det, men jeg mista Aleksander i Hovedhuset. Det er vanskelig å lese historier fra hovedhuset. Jeg vil virkelig kjempe for alle vi har mista, og kjempe å få norge sammen igjen og Utøya tilbake. Ingen skal ta den fra oss! Jeg vil kjempe fra topp til tå for Aleksander og jeg vil kjempe for rettferdighet.
22 juli kommer til å bli en uforglemmelig dag for oss alle og samtidig en dag vi tenker på hvor mye kjærlighet vi egentlig viste fram dagene ettepå. Jeg ble rett og slett rørt av å se hvor mye kjærlighet alle viste til hverandre.
Jeg kommer virkelig til å være her om du vil ha noen å prate med Prableen.
Jeg føler virkelig med deg.

Mvh kristine gresseth / www.kristineegresseth.blogg.no

Godt nyttår!!

Tårene triller og hjertet er knust! Alle gode tanker til deg og de rundt deg!
Stå på og ikke gi opp! Det er i en sann tid vi trenger hverandre! Lykke til videre!
“Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen!”
Størst av alt er kjærligheten!

Annonse